VIKI PETERSSON

Jag kan fortfarande höra hennes röst och lyssnar jag riktigt noga så hör jag när hennes tummar slår samman ibland, då de snurrar runt runt om varann. Jag kan fortfarande känna lukten av farmor, en doft någonstans mellan smuliga drömmar-kakor och brynt smör. Sen hennes skratt, jag har inga ord för det. Men jag kan höra det, ni kan nog ana det hjärtliga djupet i det.

Det var farmor som lärde mig sy. Jag var bara några år då, hon hade en Pfaff 332. Tung som attans men med en raksöm alldeles perfekt mellan stygnen och den spann som en katt i motorn. Jag köpte mig en sådan som min första symaskin men bytte ut den då jag behövde en med automatiska knapphål. Den finns kvar farmors-maskin och jag ska ta hand om den när jag kommer hem till Sverige nästa gång och se till att den spinner fint igen. Hon lärde mig hur man smorde och rengjorde maskinen in i minsta detalj. Jag önskar jag hade lärt mig mer, att jag lyssnat mer, att jag varit där mer, att jag hade tagit ett tidigare flyg och suttit där vid hennes sida i slutet. Det finns saker i livet vi ångrar och får leva med för alltid. Detta är min ångest. Jag skulle släppt allt och rest! men nu gjorde jag inte det. Jag hade en konstig tanke om att hon skulle bli bättre. Jag kommer ihåg att jag tänkte. Hon kommer att bli bättre. Allt kommer att bli bra igen. Nu blev det inte bra. Eller det blev nog bra för dig lilla farmor för du orkade inte mer, men för mig blev det inte så bra det blev bara tomt.
.

Kunde jag skicka ett kort till farmor på kärlekens-dag så skulle jag göra det och det skulle stå.

Det hade inte behövt stå mer för just de orden hade sagt allt det där andra med som hon visste. För vår kärlek var fin och ömsesidig och vi tog vara på varandra. ♥