Foto: Vicki Petersson
.
Polly hittade min näbbklänning från min pappas bröllop.
Tror jag var 5 när jag bar den och vi, storsyrran och jag såg exakt likadan ut.
Okej inte exakt, hon var några kilo lättare!
Vi hade ett fuskblomdiadem i håret, de skavde bakom öronen.
Jag kommer ihåg dagen, kyrkan, lukten och en underlig känsla i magen.
Jag kommer ihåg känslan att behöva vara glad.
Jag är pappasflicka och ville nog egentligen att han bara var vår.
Jag kommer ihåg att det killade i kroppen när vi väntade på att allt i kyrkan skulle bli färdigt.
Att vi bar på små små bomullsspets påsar som var fodrade i rosa, farmor hade sytt dom.
I påsarna låg det ris och man kunde känna riste när man gned fingrarna mot tyget.
Sista minnet från dagen är att vi sitter i en häst&vagn. Att det kastas massvis med ris och att syster hade oturen att få ett korn i ögat och där slutar detta minne med hennes gråt Gråååååt!
Sen är det klart jag minns att extramamma C hade en gigantisk stor vit hatt på huvudet.
Tänker alltid på den hatten när jag hör låten om mostern och hatten. Så här svajar hatten och hatten svajar så tralalalalala laaa la la!
.
Konstigt med minnen från när man va liten.
Vissa saker minns man för att man sett bilder. Tror aldrig jag sett bilder från denna dagen.
Vissa minns man som en känsla och en vissa är som ett bildspel med lukt och ljud.
Jag mindes nästan inget tills jag var 20 då fanns allt bara där en dag. Redo att bearbetas.
Idag bär jag med mig minnena, de glada, de konstiga och de ledsamma minnena utan att känna att de tynger mig.
Det är ju tiden som gått som gör oss till den vi är idag.
.
