Fredagsutflykten denna veckan. Vi tog tåget till Brighton. Underbara fina havsnära Brighton. Vad jag har längtat dit. Tåget tog en timme och kostade. Hör och häpna 100kronor tur och retur.
.
Foton: Vicki Petersson
.
Vi kom dit vid lunch med en plan att äta på stranden. Planen var god det var den och vi knödde in i den lilla lilla butiken och kom ut med halva dess innehåll. Sen var det benen som bar oss ner för backen till standen...den steniga stranden. Oj va sten. Det må se fint ut men hua så jobbigt och knöligt och bökigt. Stora fötter vigglade omkring, små vigglade ännu mer och det ramlades och gnälldes och bada gick det inte, det var ju livsfarligt. Inte en människa badade.
.
Vi behövde parasoll till de små barn och ammade mamman och jag behöver parasoll for att överleva med största solen gassande mitt på himlen. Det gick inte med parsoll, för blåsigt sa den brunbrända hyrautsolstolparasollmannen och han hade rätt. Det blev halv-parasoll lutande med barnvagnarna som skydd så den inte blåste i väg. Barnen kröp in och myste i parasollgrottan. Mammorna suckade det var vell attans vad varmt. Jag skulle hämta något i vagnen då small det till i ryggen. Jo tanten fick en låsning i ryggslutet. Såja nu blev det mycket roligare tänkte jag och förbannade min längtan till havet.
.
Vi gav upp stenstranden när vi ätit och slängt halva lunchen och hittade tillslut en stor plaskdamm till barnen. De var överlyckliga. Jag var i smärta men skam den som ger sig så jag kämpade på. Jag var dock inte go och glad utan bara go i några timmar. Efter glass och kaffe kändes det lite bättre. Vi gick mot stationen, Den långa backen ner den gick vi nu upp. Sen fick vi vänta på ett försenat tåg som äntligen kom och jag fick stå nästan hela vägen till London. Jag satt faktiskt på golvet ett tag. Ett par bredvid i 20år åldern satte sig på golvet så jag likom hakade på. De var nytatuerade med gladpack över konsten och de var lite tuffa, kan dom tänkte jag kan vell jag och jag tog min cardigan och satt på den. Ja nån måtta på trött 36-åring får det vell va!
.
Nu kan ni kanske tro att Brighton det var ju inte så bra. Men när vi var hemma och jag svalt lite värktabletter så tänkte jag . Havet, Brighton dit ska vi fara en mulendag, för vi kommer aldrig aldrig aldrig bada på stenig strand igen och där med basta :)
.
Kommentera