Foto: Vicki Petersson
.
En bild som säger mer än 1000-ord.
Vi går 5 km dit, till stången, till dansen, till tradition vid kyrkan. 
Man skulle kunna tro att ingen av oss gående har en smarphone som innehar en APP som vi dagligen klickar på. En app, som säger till oss exakt hur mycket regn som ev kommer att falla och när detta kommer att ske.
Vi gänget positiva, som tydligen trodde att 99% chans till skyfall bara va ett påhitt, vi tog inte bilarna.
Nej då vi går, vi brukar ju gå!
Himlen öppnade sig precis innan vi kom fram och vi blev så blöta, så blöta att inget på oss va torrt och barnen skrek i högan skyn och det var försent att dra på regnkläder och det var försent att rädda extrakläderväskan som tydligen va öppen. Vi fick ge upp, jag och syrran vi skrattade och skrattade åt människor på dansplatsen som sprang som yra höns med gräddtårtor de gjort till sin picknick, det sprätte grädde åt alla håll av de stora regndropparna. Folks kransar föll ner av platt blött hår och hängde om halsen och allas kläder smetade fast som gladpack på kroppen.
Vi skrattade från magen, för vi hade ju gett upp, det fanns ju inget att göra åt saken liksom. 
Och så plötsligt kom solen!
Bosse slutade gråta då han fick en stor munk, och det blev dans och fiskdamm och fika.
Sen lagom till vi skulle traska 5 km hem, då händer det igen. Och nu blev det värre än värsta regnet och det va blötare än blötast, och det va Göteborgsregn...ja ni vet när det regnar lodrätt.
45 minuter i regn, fick mig att att sluta skratta. Och jag hörde mig säga: 
Nästa år gott folk tar vi bilen!!!
Fast jag vet att det inte kommer inträffa ...att vi tar bilen alltså!! Tradition vet ni :) 
.
 

Kommentera

Publiceras ej